linneatb

När jag hör hur ledsen du är hugger det i mig. Och när jag ser din blick kommer tårarna.
Jag trodde att allt helt plötsligt skulle bli bättre, men allting har faktiskt bara börjar kännas meningslöst.
Orka bry sig tänker jag om allt. Är det en depression? Kallas det så när man gråter på kvällarna?
På jobbet är det okej, massa folk som tjötar men hemma. det är då klumpen i magen kommer och jag kan inte få i mig en matbit..
 På natten när allt är tyst och jag ligger ensam och din doft känns någonstans ifrån. Då är det tungt.
4 timmar kvar tills du åker, och vad händer sen? Ska tystnaden finnas som en vägg mellan oss?

Jag sa att jag inte ville ha dig nu, men varför gör det så ont när jag tänker på dig med någon annan?
Någon annan som får sova bredvid dig, äta frukost med dig, pussa dig, retas med dig, le mot dig. Någon annan som får ha din arm runt sig och någon annan som frå ditt dreggel på sig. 
 
Kommer du ihåg paret som höll på att flytta grejer när vi gick från dig sista gången. "Tänk om det vore vi" var det första jag tänkte på.. Men vad hände sen? Jag kan fortfarande inte förklara det hur jag än vill.
Något hände som fick mig att ta beslutet, men varför återkom känslan av ensamhet?
När jag gick hem igår från träningen kom allt ut igen. Jag trodde inte jag ahde några tårar kvar, men allt lossnade.
På natten hörde jag dig som vanligt i luren, Du var glad igen och sa att du saknade mig. Eller drömde jag?
Jag saknar dig i alla fall. Även allt som hänt så tvivla aldrig på att jag tycker om dig. Vi hade något.
Och hatar mig själv att jag inte klarar av att se vad det kunde ha blivit. Jag tror det hade kunnat gå långt. Riktigt långt.
Kom på mig själv idag att prata om dig som min pojkvän. Och innerst inne någonstans gör jag det nog. 
Och egentligen känns det bara naturligt. Men det är över. Och det är mitt fel att det är det.
"Det jag tycker om dig kommer att dala"- Jag  vet att det är så, det är alltid så, men varför gjorde det så ont att höra?
Är det bara för att jag inte vill att du ska ha någon annan? Jag funderar och funderar men kommer inte fram      till något alls.. Du finns i mina tankar dag som natt. Svara inte när jag ringer, om du inte vill, men jag kan bara inte släppa dig.

Jag vet också att du tycker nyår var en dum ide, och det kanske det var, med tanke på hur saker och ting är, men jag har en tanke i huuvudet, som hela tiden dyker upp.
Hur du och jag står utom hus och  tittar på raketer och du håller om mig.

varför kan inte allt bara vara lätt? Varför måste känslan av illamåendet komma tillbaka? jag trodde när jag lämnade Daniel skulle jag slippa det för evigt, men nej. Och  känslan jag hade under det året vill jag int eha igen.
Väljer jag bort folk medvetet för att slippa det? Kommer jag då alltid vara ensam? För att ja inte vågar? För att jag inte vågar tro att det finns något bättre?
Eller är jag bara en allmänt instabil person?

Efter detta inlägget kommer folk tycka det, men jag måste få ur mig allt.. Kan inte få ur mig det annars. Inför dig kommer bara tårarna..
Nu vet du iaf, allt som jag inte kan få ur mig kommer här. Jag tycker om dig och kommer nog alltid att göra oavsett vart du och jag tar vägen. Du betyder mycket och jag önskar att det kunde vara annorlunda. Förlåt Förlåt förlåt för vad som hände.. Jag kan inte förklara det själv.
Rädlsa?Feghet?Bekvämlighet? Förlåt iaf..