My life as me: Hur vet man vad som är rätt?
Idag har nog varit den mest konstiga dagen på länge..
Började bra med trevligt sällskap på morran och deg till kl 3, men när jag kom hem kom ångesten tillbaka som jag trodde inte skulle finnas mer efter förra gången.
Jag trodde inte det fanns en möjlighet att jag skulle försätta mig i en sån här situation mer. Skillnaden nu är att jag verkligen älskar.. Men vad gör man när man hela tiden går och är orolig för vad som ska hända härnäst? Och när man har sån ångest över livet att man inte vet vart man ska ta vägen.
Den smärtan jag gick omkring och bar på för två år sen går inte att beskriva och det vill jag verkligen inte gå igenom igen.
Jag är nog en sån person som tror att det hjälper att hela tiden börja om någon annanstans, så löser man sina problem. Men tar man inte tag i det som smärtar kommer framtiden att ge igen på dig.
Jag gick runt i mitt rum och kollade på bilder från då. Semesterbilder, partybilder, brandomsbilder.
vad allt var lätt när man gick runt i sin lilla bubbla med samma folk runtomkring sig hela tiden.
Nu har mycket förändräts och jag har förvandlats till en annan person.. En person som jag inte tror många i min närhet skulle känna igen. En mer reserverad person, lugnare och nog blygare.
Men är det så det ska vara varje gång man möter nya människor?
Kommer jag hamna på volvo i all framtid bara pga rädslan att mitt liv kommer ändras?
Är jag en sådan som tror att livet är alltid grönast på min sida, kommer jag aldrig våga släppa taget och bara låta saker flyta?
Vad hände där liksom? Blir man så här filosofisk när man blir 20+? Eller är det handbollen som nu visar vad som händer när man lägger av. Har nog blivit beroende av de människorna, både på gott och ont.
Efter mötet har jag omvärderat mitt beslut och väljer att avvakta tills säsongen är över.
Imorgon ska jag läsa organisationsledarskap tills ögonen blöder och lyssna på Colbie Callait...
Tro det eller ej men Amy Diamond piggar upp!
Ola imon!:D
jag är nog känslomässigt labil
Började bra med trevligt sällskap på morran och deg till kl 3, men när jag kom hem kom ångesten tillbaka som jag trodde inte skulle finnas mer efter förra gången.
Jag trodde inte det fanns en möjlighet att jag skulle försätta mig i en sån här situation mer. Skillnaden nu är att jag verkligen älskar.. Men vad gör man när man hela tiden går och är orolig för vad som ska hända härnäst? Och när man har sån ångest över livet att man inte vet vart man ska ta vägen.
Den smärtan jag gick omkring och bar på för två år sen går inte att beskriva och det vill jag verkligen inte gå igenom igen.
Jag är nog en sån person som tror att det hjälper att hela tiden börja om någon annanstans, så löser man sina problem. Men tar man inte tag i det som smärtar kommer framtiden att ge igen på dig.
Jag gick runt i mitt rum och kollade på bilder från då. Semesterbilder, partybilder, brandomsbilder.
vad allt var lätt när man gick runt i sin lilla bubbla med samma folk runtomkring sig hela tiden.
Nu har mycket förändräts och jag har förvandlats till en annan person.. En person som jag inte tror många i min närhet skulle känna igen. En mer reserverad person, lugnare och nog blygare.
Men är det så det ska vara varje gång man möter nya människor?
Kommer jag hamna på volvo i all framtid bara pga rädslan att mitt liv kommer ändras?
Är jag en sådan som tror att livet är alltid grönast på min sida, kommer jag aldrig våga släppa taget och bara låta saker flyta?
Vad hände där liksom? Blir man så här filosofisk när man blir 20+? Eller är det handbollen som nu visar vad som händer när man lägger av. Har nog blivit beroende av de människorna, både på gott och ont.
Efter mötet har jag omvärderat mitt beslut och väljer att avvakta tills säsongen är över.
Imorgon ska jag läsa organisationsledarskap tills ögonen blöder och lyssna på Colbie Callait...
Tro det eller ej men Amy Diamond piggar upp!
Ola imon!:D
jag är nog känslomässigt labil
Kommentarer
Postat av: Johanna
Haft en bra kväll? :)
Trackback
